Jag provocerar med 5:2.. Medvetet?
Jag har under en tid tänkt att skriva om mina tankar kring 5:2. Kanske blir det mer om mina tankar kring viktnedgång och mat och måltider i stort i mitt liv.
Jag har under hela min uppväxt varit lång och smal, jädrigt smal. Jag var den där som kallades för flaggstång i skolan. Och tyvärr kan jag inte snabbt och lätt hitta speciellt mycket bilder från den här tiden, då de som finns kvar är djupt undanstoppade eftersom jag själv inte tycker att jag på dessa är speciellt fin. För smal helt enkelt..
Sen flyttade jag hemifrån när jag var precis fyllda 15 år. Jag skulle klara mig själv med matlagning, tvättning, handling, ekonomi och vardagsrutiner. Jag fixade detta rätt bra, men nog blev det lite chips till middag ibland. Vaddå, jag kunnde utan att någon såg och tyckte till och där och då kändes det rätt smart.
Och under hela min tonårsperiod och de första åren efter 20 fanns ingen träning i mitt liv. Jag la av med att tävla i längdskidåkning i mitten av högstadiet och efter det fanns inte speciellt mycket träning.
Men jag fick redan under gymnasiet, speciellt under de 2,5 åren efter gymnasiet väldigt mycket vardagsmotion eftersom jag arbetade som konditor. Så visst gick jag upp i vikt där mellan jag var 15-22 på grund av matvanor, mycket bullar, kakor och bakelser men främst smörgåsar på jobbet men kanske också på grund av puberteten. Men jag blev aldrig heller direkt överviktig utan jag blev stark!! En mjölsäck väger 30 kilo och jag hade inga om helst problem att lyfta upp en, lägga den på axeln och sen lyfta upp en till på den andra axeln och allt detta med ett bra ergonomiskt lyft så främst benen med även armar, bål och rygg tränades.
Men sen augusti 2005 slutade jag som konditor och började istället plugga, jag hade också på våren innan separerat med min dåvarande sambo som jag varit tillsammans med i närmare 7 år. Så från en stark bagare i ett samboförhållande med rutiner och god ekonomi slungades jag ut i studentlivet som ensamstående med urkass ekonomi och som singel och helt och hållet utan rutiner.
Detta blev starskottet på att gå upp i vikt, för jag kompenserade inte i närheten av intaget av kalorier med de kalorier som jag förbrännde. Och detta under tiden jag bland annat läste tre terminen om kost, hälsa, mat, måltider och inte minst kostsociologi.
Jag visst ALLT om kalorier in och kalorier ut. Men jag levde livets glada dagar på gott och ont. År jag aldrig skulle vilja vara utan!! Och här gick jag upp i vikt.. Eftersom jag aldrig innan ägt en våg så vet jag inte vad start vikten var och således inte hur mycket jag gick upp under 2005-2007. Men runt 2007 låg jag nog kring en 87kilo.. Och jag bestämde mig då för att ta tag i träningen, för första gången i mitt liv.
Men helt själv, kass ekonomi och med halvtaskig insperation och heltaskig självkännsla så kan ni ju gissa hur det gick.. Det blev inte många kilo ner.. Men istället tog jag ett annat mycket mycket viktigt beslut i mitt liv där och då en kväll.. Ta tag i min självkänsla!!
Sagt och gjort så började jag läsa kring ämnet (tack Mia Törnblom, som man också kan diskutera om men det an annan gång) och efter att läst på enheldel (sånt är alltid viktigt för mig innan jag slänger mig ut i något nytt) så satte jag igång! En process att acceptera den jag är och vara glad för att finnas till startade och jag har tagit enorma steg frammåt. Från en grå liten mus i ett hörn så vågade jag börja ta plats och inte bara göra det utan också stå för att jag gör det! Utan detta hade jag sen aldrig kunnat ta tag i min vikt..
För så länge vikten handlar om att göra det för någon annas skull (glöm inte att jag var singel där 2007) så funkar det aldrig!! Och så länge jag inte är värd att må bra så kommer det inte heller att fungera så klart!!
Så jag hade kvar min vikt, träffade min nuvarande man, flyttade ihop och njöt av livet i stora drag.. Och gick upp några kilo till. Och vid den här tiden hade jag också införskaffat mig en våg. Så när den våren 2009 pekade på 89,9 kilo så insåg jag att detta funkar inte!!
Det är inte inte hälsosamt, jag har svårt att hitta kläder, framförallt eftersom all min fetma sätter sig främst på magen (som jag sen 1,5 år sedan vet beror på en hormonrubbning som jag lider av) och inte minst så började det faktiskt åter ta och nagga i kanten på min självkänsla.
Sakta sakta började jag lägga om kosten, kalorier in och kalorier ut och även endel träning för nu hade jag ju den pepp jag behövde i form av min blivande man.
Men läser jag mina gamla tankar här i bloggen (för från 2009 kan du läsa om min resa..) så blir jag glad av att läsa om ord som motivera, jag är glad idag, nöjd med mig själv... För det är så det alltid har varit!! Jag gör det för min skull och jag ska ha förbannat roligt på vägen!
Men det har långt ifrån varit lätt.. Tårar har fallit och självkänslan dalat många gånger.. Min man har fått utstå skäll, fula ord i löpspåret och han har alltid alltid stått pall och bara fortsatt peppat. För det jag alltid har haft svårast för är träningen. Det handlar om tävlingsmänniskan i mig och jag blir så ledsen när jag misslyckas, även fast det bara är ett misslyckande av mina egna satta mål, ingen jämförelse med någon annan.
Så under sommaren, hösten och början av vintern 2009 gick jag ner till dryga 80 kilo. Glad och stolt var jag, så klart och detta genom att äta regelbundet, inga förbud och träning. Men sen stod det där och trampade på 82-83 kilo och ingenting hände!! Sen blev jag under vintern sjuk! Jag åkte in på sjukhuset med en misstänkt hjärnblödning, som tur var så var det inte det. Men det tog lång tid innan jag fick en riktigt diagnos och under denna period handlade livet mestadels om att bara vara och må bra. Så ja, ett nytt stillasittande och njutning så pekade vågen upp igen, till ca 85kilo.
Men sen hände det sommaren 2011.. Jag hittade löpningen, på riktigt så kämpade jag.. Och jag vågade göra en sak jag drömt om länge med varit för feg för, jag hoppade på en tjejklassiker och under hösten friade min man, ett mål att lyckas!!
Så 13 januari 2012 var jag för första gången på massor med år normalviktig enligt BMI och detta skedde som sagt med en heldel träning med också genom en blandning av GI och LCHF. Ja, en blandning som jag försöker förklara med att jag inte dränker mina köttbitar i bea och jag dricker inte grädde till frukost och jag skulle ju heller aldrig kunna rata bröd. Och, ja min kropp svarade som jag ville! Jag mådde bra!! Pigg, energi full, klarade av att springa en mil, köra 3 mil på skidor, cykla 10 mil och simma en kilometer i motströms. Alltså, en diet som passar mig!! En diet som blivit en livsstil mer eller mindre..
Och jag vägde strax innan mitt bröllop 74kilo..
Jag gifte mig, två veckor senare åkte min man till Afghanistan 6 månader och jag var åter själv en hel höst, en hel vinter, Håkan kom hem, vi åkte på bröllopsresa tre veckor och sen årets sommar, med sol och ledighet!!
Ja, ni fattar vart detta bär av! Upp igen.. Börjar ni bli trötta så blir jag det också!! MEN jag blir inte ledsen, arg och besviken.. För jag är jag och jag är nöjd med den jag är! Och nu vill jag bli av med dessa "semesterkilon".
Men egentligen var det kanske inte min vikt upp och ner jag skulle berätta om.. Utan min syn på dieter.. Och ja vad har jag testat då..
GI
LCHF
Sjukhussoppa
Detox
och tillsist 5:2
Varför?? För att jag tycker att det är intressant!!
Jag tycker faktiskt det.. Och det motiverar mig.. Mat är fantastiskt, måltider är en fantastisk grej både ur ett socialt, historiskt och trevligt perspektiv.
Kalorier in och kalorier ut är grund matematiken i att gå upp i vikt, att gå ner i vikt och behålla vikten! MEN det är inte bara det som spelar in. Det handlar om att kolhydrater binder vatten, olika magar sväller upp av olika saker. Helt enkelt vi är olika människor som har behov av olika saker!!
Att läsa kostsociologi är det roligaste jag gjorde under mina 4,5 års universitetsstudier och för alla er som gillar mat och måltider så rekomenderar jag kostsocioligi! Det är så intressant!!
Och här får du då bland annat lära sig om varför löpsedlarna såg ut som det gjordde igår på kvällstidningarn. För visst är det knäppt!! Det är jag den första att erkänna.. Men det handlar om så mycket mer än om mat och vikt. Det handlar om att tjäna pengar och skapa debatt.
Och kan man då, när man arbetar som lärare köra på en diet och dessutom blogga om den?! Är det moraliskt försvarsbart att arbeta med barn och banta samtidigt?
Nej, egentligen inte! Det tycker jag inte. Men jag tycker att för det första så vet jag änsålänge ingen elev som vet om min blogg. Och jag känner mig rätt trygg i mina argument, jag kan försvara mig i att jag vill gå ner i vikt och att jag på vägen testar olika saker för att jag tycker det är roligt!!
5:2 är inte och kommer aldrig att vara en livstil utan ett quickfix att gå ner till att åter nå ett normalviktigt BMI och efter det kommer jag fortsätta med GI/LCHF för att det passar mig och det skäms jag inte för för fem öre.
Jag skäms inte för 5:2 heller och som ni kanske redan märkt så har jag sagt att
JA, jag bantar
JA, det är en quickfix
NEJ, man bör inte när man arbetar med elever
JA, jag är en jojotränare utan dess like
För jag tycker att det är viktigt att vara ärlig, ärlig mot sig själv. För åter igen så länge vikten handlar om att göra det för någon annas skull så funkar det aldrig!! Och så länge jag inte är värd att må bra så kommer det inte heller att fungera så klart!!
Och sen då, provocerar det här! Så klart det gör. Mer än jag någonsin skulle kunnat tro! Vänner, arbetskamrater, okända och kända i princip alla har reagerat på olika sätt.. Frågat intresserat, skrattat, hjärtligt drivit med mig, snackat skit, pratat bakom ryggen på mig och gratuelrat till resultat. Ja, alla olika möjliga reaktioner. Och jag gillar det med..
Eftersom det skapar en diskussion (åter igen) kring mat och måltider så tycker jag att det är roligt att provocera!
Men bli inte ledsna för det blir inte jag.. Och tar du illa upp! Säg det till mig så kan jag absolut tänka mig att tänka om. För jag vill aldrig skada någon.. Men att min vikt upp- eller nergång kan skada någon direkt det tror jag inte!
Vikt är en av världens största problem. I Uländer svälter barn ihjäl och i västvärlden håller flertalet på att äta ihjäl sig! Det är inte normalt!! Och om LCHF leder till döden vet ingen än, det får framtiden utvisa, men den får flertalet att gå ner och det är positivt tycker jag. MEN har du inte bråttom, tål all mat, inte vill varken upp eller ner i vikt så är tallriksmodellen den enda och äkta dieten du ska följa!!
Men jag skäms inte för att testa och hoppa på olika dieter.. Lika lite som jag gillar att testa olika träningsformer.. Eller köper hem nya skumma matvaror för att testa..
Livet skulle vara tristare om jag inte testade nya saker!!
Att skriva detta långa inlägg kom fortare än jag tänkt efter att läst Stina Patetsos blogg idag.. Och det är en annan syn på saken! En åsikt jag respekterar och tycker ni alla ska läsa!
Men kom ihåg.. Du är värdefull precis som du är! Och du är värd att bli älskad, inte minst av dig själv!
Avslutar med en gamal bild från bloggen.. Ett kort som för sex år sedan aldrig skulle kunna publicerats.. Eller nej.. Den skulle aldrig tagits!
Kommentarer
Trackback
